"SUNDAY AFTERNOON BLUES"
Vbl 26.12.2005
Samlevnadsspalten
Leif Westerlund
När den här texten publiceras är julafton antagligen förbi. För många är ju just julafton den stora kulminationen på julfirandet. Efter att julafton och juldagen är över kommer vardagen snabbt emot. Speciellt i år då vi har en exceptionellt kort julhelg. Alltid när något man byggt upp under en längre tid har nått sin kulmen, infinner sig lätt en slags tomhetskänsla. Julstämningen bygger vi opp i och med att vi under adventstiden och hela december mer och mer börjar ställa in oss på den stora dagen. Sen när det är över står vi där med våra paket och vårt använda julpapper och ibland infinner sig frågan "gick det så där fort" - och så börjar vi så småningom ställa in oss på något kaffekalas med släkten.
Jag vet inte om det finns något musikstycke som heter "Sunday afternoon blues", det kanske det gör.
Hursomhelst tycker jag att rubriken beskriver just den känsla som kan infinna sig efter att något man väntat på länge sen plötsligt är över.
Bluesen som musikstil innehåller ofta mycket vemod. Den kan vara smått sorgesam och längtande och det är en hel del suktande melankoli i texterna. Det är känslosamt och skönt. Just så som det behöver få vara ibland.
Julen handlar ju om mycket mera än julklapparna och ju äldre man blir gör man sina omvärderingar på den punkten. Det blir vikigare med själva gemenskapen, närheten och värmen men också tanken på att få vila från jobbet och koppla av och göra något annat är viktig för många. I släkt och familj finns det vanligtvis många olika traditioner som byggt upp under årens lopp och som man förväntas - och för all del också själv - vill ta del i. Vi har önskat varandra en god och fridfull jul både muntligt och skriftligt. Vi gör det för att det hör till, på samma sätt som det hör till att säga god dag och adjö. Men nånstans inom oss har vi nog ändå en förhoppning om att det skulle bli en fridfull jul inom familjen och i större sammanhang.
Friden inom familjen och inom parrelationen är ju något som vi själva i allra högsta grad är med om att skapa. Då kan det ibland också vara på sin plats att reflektera över vad som är viktigt och vad man vill ha ut av julen. Är det lugn och frid jag behöver eller behöver jag glam och stoj eller möten med släkten. Kanske är det litet av varje jag behöver för att känna att det varit jul, eller kanske jag borde ta mig en funderare över vad jag/vi i vår familj vill förändra för att julen skall bli mera lik den jul vi drömmer om innerst inne.
Det är sådana här tankar som kan dyka opp i skallen på en i "söndags-eftermiddags-stämningen" när den värsta karusellen lagt sig efter julfirandet. Något av tacksamhet, något av vemod, något av sorg kanske och något av längtan. Många gånger kan det vara en riktigt skön stämning. Ibland måste vi vara i en sådan stämning för att komma i balans med oss själva igen. Det är inte helt fel att längta och ha lessamt. I bästa fall kan det till och med komma nånting kreativt ut av det. Det gånger vi besluter oss för att nähä, nu räcker det. Det här jag vill ändra på till en annan gång.
Ibland när jag lyssnat på något riktigt klagande bluesstycke med mycket elände och besvärligheter, så har det slutat med en hel del självironi och en knorr av humor. Det är då blueskänslan är som bäst för att den ger en hälsosam distans till allt man klagar och missnöjd över. Den distansen och den humorn behöver vi för att själva kunna påverka och förändra det vi vill göra något åt i våra liv.
I en parrelation finns det av och till också en hel del blueskänsla. Det vill säga saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Verkligheten är annorlunda än vad man hade föreställt sig. Det inträffar titt som tätt och är inte speciellt märkvärdigt. Konstigt är det däremot att det ligger så nära till hands för oss att tro att det är fel på verkligheten eftersom den inte stämmer överens med våra drömmar eller förväntningar. Alltså sätter vi igång och försöker förändra verkligheten, vi bryter opp och vi bryter sönder och placerar det som vi upplever som fel utanför oss själva.
Tänk om det är tvärtom, det är våra förväntningar som inte är riktigt rätt fokuserade. Vi förväntar oss något som egentligen inte finns och blir olyckliga när vi inte hittar det. Ibland kan litet hälsosam självironi hjälpa en att förstå att man kanske inte har så rätt själv heller alla gånger.
I verkligheten, på riktigt alltså, är det väl ändå för det mesta så att vi ständigt lever i spänningsfältet mellan det inre och yttre, mellan å ena sidan våra önskningar och drömmar och å andra sidan den verklighet vi lever i. Som jag ser det är båda möjliga att förändra. Ibland kan det vara helt på sin plats att göra en radikal förändring i sin yttre verklighet, allt ifrån att skaffa en ny frisyr eller köpa det där fina plagget till att bryta opp, flytta och byta jobb. Trots allt finns det ingen automatik i detta som skulle garantera att ingreppen i verkligheten resulterar i det vi förväntar oss och drömmer om. Det stora hindret är vi själva. Vart jag än tar vägen, hur långt jag än reser så har jag mig själv med. Vill jag trots allt förändra något och förvandla bluesens elände till något positivt får jag så lov att tänka om och jobba med att få den inre förväntan att passa ihop med den yttre verkligheten, eller tvärtom.
Låter det invecklat? Det är det också. Dessutom tar det länge. För det mesta ett helt liv. Ibland kan det gå undan litet snabbare under en viss period, men helt färdigt blir det inte. Men sett med bluesens humor kan man konstatera att så här på tröskeln till ett nytt år har vi ett ganska bra utgångsläge:
Ett helt nytt oanvänt år till vårt förfogande.
Gott Nytt År!